På mitt lilla älskade Korsika, skönhetens ö som fransmännen själva kallar den. Här är jag högst upp på bergstopparna.

Så här kunde det se ut där jag spenderade mina första veckor på Korsika, i Prunete-Cervione, där jag jobbade på hotell Orizonte.

Och mitt älskade Nice. Där vi alla tre,  jag, mamma och pappa, blev tagna med storm och förälskade oss i staden som vi än idag pratar om.

Igår var det exakt ett år sedan som jag, 16 år och ensam satte mig på planet mot Korsika. Korsika som skulle förbli mitt tillfälliga boende för 5 veckors tid och sedan avsluta med en veckas semester på Franska Rivieran. Minnena smyger sig på mig och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka. På de underbara stunderna och minnerna. Lukterna, smakerna, vyerna, känslorna och allt sådant som bara jag kan känna och minnas. Som är svårt att dela med sig av, men som kommer att finnas inom mig för alltid. En saker är säker. Jag ska tillbaka, det vet jag. När jag blir gammal och grå vill jag ha ett hus i Nice. Där ska jag bemöta dagarna enligt citatet “Carpe Diem” och leva livet fullt ut.

Detta är en period i mitt liv, som jag nästintill varje dag ser tillbaka på med ett stort leende på mina läppar. Att lilla jag, vid så ung ålder, faktiskt har fått uppleva världens underbaraste Frankrike på riktigt. Dagar då jag tänker lite extra på min Frankrike-sommar, är dagar som denna. Gråa regndagar i sommar-Sverige. Jag är mer än tacksam över denna upplevelse, men jag är också ypperligt förtjust över att vara hemma och spendera mitt sista sommarlov med vänner och familj i Sverige. Nästa gång jag far på längre äventyr tar jag med mig en god vän och upplever världen utan tidsbeskymmer.

-

For translate, please use google translate.